Jag har länge väntat på en sådan artikel som Tobias Brandels Tröttsamt kramkalas. Just nu verkar det som att allt ska mätas i antal ”likes” och uttryck som finaste/bästa läsare känns standard i blogginlägg.Kramar skickas hit och dit och folk gillar varandras statusuppdateringar oavsett innehåll. IRL då? Nej, nej, där får man leta efter positivt peppande och uppmuntrande.
Bloggaren Sofia Mirjamsdotter (Mymlan) håller på att kräkas på ”styrkekramar” som folk skickar till varandra på nätet: Det låter så pretentiöst och platt. Det känns som vilken artighetsfras som helst som är lätt att säga utan att mena, men så är det med mycket på nätet.
Med tanke på hur dåliga vi svenskar i allmänhet är på att ge varandra komplimanger och uppmuntran så är det ju inte konstigt att man reagerar på alla fina och positiva ord som florerar på nätet. Ur en positiv synvinkel kan det tolkas som mer pepp, mindre depp och ingen jante medan en negativ synvinkel menar på falsk vänlighet och självförhävelse.
Hur växte en sådan här trivselkultur fram egentligen? Zadie Smith har en teori: Puffa, dela och gilla – något som den autistiske nörden Mark Zuckerberg tror att vänskap består av. Vi kan bara hoppas på att den amerikanska och sympatiska gilla-kulturen smittar av sig på den svenska verkligheten.
Foto: Flickr
Inlagt av: Josephine